-Hav tålamod att läsa, så förklarar sig bilden snart.

Åh, så underbart att vara med på banan igen, vara en del av världsalltet, kort sagt: -att ha en uppkoppling. Maken har mixtrat lite med datorn, uttryckt några besvärjelser och se: -nu funkar det!

Vad har ni gjort i helgen?

Här i Piteå har det varit festival, fast det var ju ingen nyhet, nog vet väl alla att bege sig norrut under juli månads sista helg?

För egen del bestod festivalandet av ett nyktert och anständigt besök på torsdagkväll. Hade aldrig sett och hört Euskefeurat live, och som militant lokalpatriot ska man ha sett dem. Punkt.

Vi åkte in vid 19-tiden med att par goda vänner. Tanken var att vi skulle äta oss igenom hela området fram till 22:30. Grekiskt blev det för tre av oss fyra. Den fjärde nöjde sig med att snåläta lite av äkta hälftens souvlaki, i väntan på thailändska vårrullar.

Det var lite folk ute, tyckte vi, men det ger bara mer svängrum, så det är okej.

Vi gick ner på tivolit, och det var här det hände: det stora klavertrampet.

Som jag skrev så var vi samtliga nyktra.

Maken stod på trottoaren, jag nedanför,  vi pratade om det ena och andra medan vårt sällskap tog ut pengar ur automaten och maken sa nåt om att han önskade att han alltid skulle vara så pass mycket längre än mig, som där han stod på trottoaren. Jag strök honom på kinden och sa att hans längd var alldeles tillräcklig (snälla, skriv en kommentar om ni tolkade det där på nåt annat sätt...)

och så gav vi varandra en liten puss, vuxet och anständigt, inget slisk. (efter 13 år tillsammans och sex års äktenskap vet man hur man ska uppföra sig bland folk utan att väcka anstöt)

Strax därefter kom en kille fram till oss med en kamera, med ett objektiv stort som en stjärnkikare. Han sa att han fångat oss på bild och undrade om det var okej att bilderna lades in i ett bildspel på Norrbottenskuriren. Han bläddrade genom bilderna med ljusets hastighet så att vi skulle få se dem, och det verkade okej, så visst fick han väl ta med dem...

Så fortsatte den trevliga kvällen, Euskefeurat var bra, ljudet var dock en katastrof. Fast det kan ha berott på att folk envisades med att prata skrika till varandra hela tiden. Vi hann kolla marknaden lite och också ta en fika i kyrkans tält.  En eloge till kyrkan, det var enda stället där det fanns vanligt-kaffe-å-kaka-å-bulle. Till humana priser.

Nästa dag kollade jag förstås Norrbottenskurirens sida, men vi fanns inte med på nåt bildspel. När jag åkte en sväng på kvällen, köpte jag pappersupplagan. Gaaaaaaaaah!

-Nog var vi med på bild minsann! En bild som våra ögon aldrig hann uppfatta i kameran. Det såg ut som att vi var på väg att ta en tugga av varann. Tack och lov var det kass kvalitet på trycket, och tack och lov var det  ialla fall inte i Piteå-Tidningen vi var med. Det hade vi ju fått äta upp i återstoden av våra liv... (fast PT skulle aldrig ha så dålig smak, hoppas jag)

Några funderingar/kommentarer kring spektaklet:

1) Hur mådde egentligen fotografen? Vad och vem ville han hämnas?

2) Hade det varit bättre eller sämre om vi varit packade?

3)Vi är inte såna som går omkring och kladdar på varann. Det var inget oanständigt, utan vänligt och kärleksfullt.Ville bara klargöra det.

4) Hur många som känner oss har sett bilden?

Nog om det. Jag ska inte hälla bensin på brasan.

Nu ska jag titta in hos er andra!