om nån höll fast mig

och tvingade mig att ha en sån här över ansiktet:

Har varit med sonen hos Farbror Doktorn idag.

(farbror och farbror... han är väl kanske 35...)

Det räckte inte med Bricanyl den här gången.

Det piper och väser ut Lillkillens luftrör.

Så nu fick vi en inhaleringsmojäng istället.

Fast utan gröna firren.

Stackars liten.

Han är så stark så det går inte hålla honom i knät när man ska medicinera.

Måste sätta mig i sängen med pojken liggande melllan benen och armarna under benen. Mina ben alltså.

Han tycker inte att det är roligt.

Men det tycker inte mamma heller så det det är 1-1.

Om det hjälper så är det väl värt besväret då...

Så var det jobbarhelg igen.

Stackare, tänker ni.

Äntligen, säger jag.

Det där lät hårt, jag vet, och det låter som att jag inte vill vara hemma.

Jag vill vara hemma, dock inte jämt. Så det är trevligt att åka till jobbet.

Ett avbrott i vardagen faktiskt.

Och så har jag så bra arbetskamrater!

(Ta åt er nu! Jag vet att ni är här och smygläser...)

Tre nätter på rad, då jag får babbla på med kollegorna, kolla på tv... och sen åka hem och sova. Hela dan!

Låter som småbarnsföräldralyx, eller hur?

-Va? Om jag jobbar nåt då?

Jo, jag jobbar också!

Vi kör en hel del tvättar, fixar frukost ger mediciner och en del annat.

Vissa nätter är det körigt, andra är lugnare.

Ibland står epilepsianfallen som spön i backen

och då är man ganska sliten när man kommer hem.

På lördag börjar vi klockan 18 och då brukar vi äta middag ihop.

Det blir hämtmat från Thai Garden imorgon. Mumma.

Ha en underbar helg allihop.

Vi ses och hörs en annan dag.