Rolle och Eva har som bekant blivit morfar och diamantmormor*

och när jag såg bilden på lillplutten så blev jag såklart sentimental...

Våra bäbisar är ju inga bäbisar längre!

(fast jag understryker att jag ändock är nöjd på bäbisfronten!)

En sak som jag minns glasklart från BB,

båda gångerna vi var där, är

att jag på fullt allvar tyckte synd om de andra föräldrarna

för att de fått så fula barn, när våra var så fina...

Vilken orättvisa!

I vår plastvagn låg båda gångerna världens vackraste små barn.

Den första en pytteliten och nätt flicka med massa mörkt hår.

Världens sötaste godbit.

Den andra en lagomstor liten blond pojke.

 Världens sötaste godbit...

...och de andra föräldrarna hade fått fula barn:

-för stora

-för plufsiga

-för rödhåriga

-för tunnhåriga, och gubevars:

-alldeles för håriga!

Jag tyckte på fullt allvar synd om dem, hur korkat det än verkar...

Men just då var inte världen sig lik!

(och den blev sig aldrig lik igen heller :) )

Tänk att just vi fick de två bästa barnen i världen!

(fast de är ju fortfarande de två bästa. Jag lovar!)

*diamantmormor är en bonusvariant av mormorskapet.

Det är helt sanslöst!

De kladdiga pojkögonen var alldeles rena och fina i morse.

(inte pyjamasens ärmar, han har nog gnuggat bort kletet på dem)

Det blev ingen ögoninflammation.

Men hur i hela världen kan det bara gå över så där??

Inskolningen har kunnat fortsätta!

Tack för alla vänliga ord...