Jag skäms... men jag MÅSTE se spektaklet.

Jag skyller det på att jag varit lite tvungen att se några av delfinalerna

på jobbet. Man fastnar lätt i skiten.

Det är som droger: Alla vet att det är dåligt,

men man avstår inte ändå.

Sen sitter man där.

Med ångesten.

Det enda som skiljer sig från knarket är

att abstinensen uteblir.

Det enda man har är en rejäl baksmälla dagen därpå.

Ånger och skam. Man känner sig smutsig...

Rongedal tycker jag är okej.

Sanna Nielsen var bra.

Men så var det då Christer. Christer, Christer...

Hundögonen. Glidningarna på tonerna.

Elvisimitationerna.

Och som tvunget är: en tonartshöjning på slutet.

-Älskliiing! Hämta spyhinkeeen!