Jahaja... maken och hans vapendragare

åkte ut i skogen nånstans för att frossa i grillade korvar och poker.

Så här sitter jag då... för mig själv.

Myser och dricker te.

Och bloggar.

Helgen har varit hektisk.

Egentligen har inget speciellt  hänt,

(förutom middag med Johansson och hans familj på fredagen)

Många är sjuka,

så vi håller oss på avstånd... vore ju för tragiskt att gå och bli sjuk

så här T-minus 10 days and counting innan Stockholmsresan.

Jag tror att det var min idé att vi skulle åka...

(rätta mig om jag har fel, tjejer)

och jag har sett fram emot det så mycket, ända sen vi bokade och betalade i oktober.

Skulle jag vara tvungen att stanna hemma på grund av sjukdom

så blidde jag nog ganska bitter.

Men det ska mycket till innan jag blir kvar hemma!

Om jag ska ligga till sängs, så kan jag lika gärna göra det

på hotellrummet.

Svärmor tycker att jag låter som en gammal pensionär när jag

ojar mig för eventuell sjukdom, men det är mest för att förbereda mig utifall att...

Men nu ska jag tänka positivt!

Nästa fredag, 06:30 ska jag och en i resesällskapet lätta från marken!

Jajamän...

Då är en av tjejerna redan i luften sen en halvtimme och

en har redan sovit en natt i Stockholm...

Tillbaks till den nyss gångna, hektiska helgen:

Junior har varit riktigt i gasen.

Han är ju känd sen innan som en fartfylld liten farkost

och senaste dagarna har han slagit alla sina rekord.

Det är tur att han är så glad i alla fall!

Som en liten sol...

Tänk om han varit en arg pojke till på köpet.

Det har sprungits, klättrats, skrikits och... ja, allt!

Oavbrutet har han farit fram som en virvelvind.

Och förstört det mesta som hans tålmodiga storasyster

försökt åstadkomma...

Min make tyckte

 (och detta är på skoj, inget fall för soc, bäst att understryka)

att vi borde programmera in snabbnummer till Max (von Sydow alltså) så

att vi kanske kunde få hjälp att driva ut lite andar...

Han kan verkligen suga musten ur en ibland, den gossen!

(pojken alltså, inte Max)

Men så igår satt han på golvet och pysslade på för sig själv.

Han hade tagit skor på sig och så pekade han på

båda skorna:

"Tött-er-na" sa han, "tött-er-na"

Flera, flera gånger...

Han var så söt där han satt

och övade ord i sin egen lilla värld.

Småhänderna som pekade på skorna.

Blonda hårtussen på huvudet.

Stora blå ögonen.

Mitt hjärta blev överfullt.

Älskade pojken vår!

Och älskade flickan vår måste jag förstås också säga!

De är lika älskade båda två.

Men det är verkligen två vitt skilda personligheter!

Hon kan snart läsa... har alltid varit intresserad av bokstäver och ord.

Alltid tyckt om att lyssna på sagor. Har alltid varit och är fortfarande rädd för traktorer och sånt som låter...

Han är måttligt intresserad av att lära sig prata,

man kan inte locka honom till att säga ord.

Eller jo, fast bara storasyster har den förmågan.

Bara hon nu håller sig till inte-så-fula ord)

Han orkar inte lyssna mer än två minuter på en bok

men tjuter av glädje för minsta lilla motordrivna fordon han ser.

Ja... de är fascinerande. Helt enkelt.

Oj, nu har jag pladdrat på för länge.

Ska sluta innan ni somnar av leda.

Natti, natti!

PS. Nya länkar i länklistan!